e

ÅÅh träffade fina fina M idag, hon och jag klaffar ofta, jag var sugen på en fika på Klaver as usual och hon var på as usual. Mycket bra. Vi hade ett sådant galet fint samtal, sådana samtal hamnar man inte alltid i, tycker det är för mycket snack om yta, bostadsrätter, prylar och typ vad en gör om dagarna. Kan bli så trött att höra på mitt eget tjat och gnat när jag har förklarat för femtioelfte gången att jag pluggar ditten och datten, kurser hit och dit, ska flytta här och där...blö blö blaaaaa. Jag vet att det är artighetsfraser och allt det där men ibland vill jag bara spy på det.

Vi kom iaf in på snack om att våga förlåta, osann och överdriven nostalgi, att komma över gammal vänskap och kärlekar, osunda analyser, känna energier, mindfullness och massa mer. Så jättejättefint och djupt samtal som bara hände. En lär sig så mycket på att lyssna och fråga hur andra gör i situationer som en själv inte har en aning om hur en ska tackla eller om det ens är normalt eller inte att göra så som en gör. Varför ska det vara så svårt att säga förlåt ibland exempelvis? Tänk vad så mycket hade varit lättare om ett förlåt hade hamnat vid rätt tid och på rätt plats där och då. Så mycket vi hade sparat på det, sparat så många tårar, hundra terapitimmar och alla dessa onödiga analyser och teorier om hur det var och inte var. Fan vad dumt egentligen. Nej man behöver inte vara vänner med alla men vem fan tycker om att ha ovänner egentligen? Det räcker med att man kan säga hej om man råkar på varandra i stan eller nått. Så jävla lätt, eller? Nej det ska vara svårt livet.

Eller varför är det såååå svårt att fråga om någon inte mår bra även fast en känner det i hela kroppen, hör på personens röstläge, ser det i ögonen och hela luften är bara tjock av energin. Det är en dålig egenskap jag har att inte lyssna på min känsla ibland. Att vara sådär feg och typ vifta bort saker jag känner av och försöker muntra upp och få en bättre stämning. Det tar emot att fråga sådant för mig och kommer inte ut naturligt. Jag vet inte varför det är så, kanske för att jag har blivit sur och irri på att andra har gjort så mot mig. Det har liksom blivit som en smäll i magen ibland. När någon på jobbet nämner att man inte sett glad ut på senaste tiden har jag bara blivit så jäkla gaaaaaah, låt mig vaaaaa!!! Kan man inte för en enda gångs skull typ vara lite ner, inte le hela fucking tiden, vara låg och inte ställa tusen frågor till stup i kvarten. Nej då är man sur eller ledsen, som om det är något dåligt. Äh jag vet inte. M säger att det kanske är något i mig som jag kanske ska jobba på, hur kommer det sig att jag känner så när någon nämner hur mitt mående verkar vara? M ba släpp prestationerna!!!!! typ. Eller så är det päronen som inte har lyckats lära en under ens uppväxt och/eller själva gjort på det där viset och så har en bara apat efter. Aja. Nu var det här aslänge sen något sådant hände på typ min arbetsplats men ändå, jag har fortfarande lite issues där. Och varför måste jag vara så jävla nostalgisk föööööör?!!? Typ överdrivet och på ett osunt sätt. Vafan lär dig att vara i nuet, nej men jag gillar att oroa mig för framtiden och typ fetsakna något som hände för 10 år sedan, eller nått. Åh vad sunt att bara gå runt och inte leva livet som är nu. Eller blicka tillbaka om 15 år och ba jaha när jag var 27 minns jag inget av för då tänkte jag bara på hur det var när jag var 15 och när jag inte gjorde det så oroade jag mig för hur det skulle bli när jag blir  35. Ahhhh nä nu blev det knas. Ångest på den. Kul att jag också kan typ hitta på att så mycket var så bra och jag inte hade några problem alls eller allt var så kul och härligt där och då fast det egentligen inte alls var det när jag tänker efter. Världens bästa förskönare eller vadå.

 

Och varför oroar sig typ jag och alla mina vänner för tusen saker och andra har typ aldrig tänkt på ens en tiondel. nä aldrig någonsin. Känns som om det är bara personer utan dick som kan gå in sjukt jävla djupt på sådana frågor, tankar och älta om och om igen. Vem lär oss detta? Och varför?!! Det är fan inte okej. Måste börja med yoga och mindfullness typ nu.

 

Skitsamma. Idag har jag iaf redovisat inför klassen, drack varm choklad med grädde och chokladsås med M i fyra timmar, skrivit en reflektion, ätit lussebullar och glott på teveprogram. Så skönt att knappt ha plugga någonting alls idag. För imorrn är det nya tag, tröööööttttt. På fredag blire kanske after school-öl, dramaten och eventuellt julferre efteråt. Middag på lör eller sön hos faren, vill promenera faktiskt, gärna se lite sol och typ skratta. Så jävla skönt det är. Fick kväva världens gråtattackskratt idag, asså tårarna rann som jag vet inte vad. J i klassen ska såklart få väääärldens hostattack mitt i hennes grupps redovisning, och hon kan inte sluta. Såklart pratar S samtidigt om en jätteviktigt och jobbig händelse som hon varit med om medan J är alldeles högröd i ansiktet och försöker kväva en ny hostning. HAHAHAHAHAH asså hon såg sååå rooooolig ut, jag höll på att döööö. M sitter oxå och typ asgarvar i smyg och det blir ju inte lättare att vi tittar på varandra. Shit asså, som i högstadiet typ.

 

Nu ska jag och J se på julkalendern tillsammans, hahah sånna jäva barnungar vi är.

 

pössss