e

J är hundra på att han ska med. Fett! Helt underbart. Oj vad jag kommer fota, allt allt allt. Känna, upptäcka, aktiveras, lära känna och se. Nytt nytt nytt. Inte något gammalt, tråkigt, grått, trist vardagslunksvennebananliv - min värsta mardröm (nästan)

Fick ett fantastiskt samtal igår, åh jag blev så djävulskt glad. Jag hoppas hoppas hoppas. Äntligen få ge en riktigt hjälpande hand, äntligen. Jag har velat göra detta så länge!

Jag vet, och har vetat länge att jag verkligen vill göra nytta. Alltid alltid alltid. Jag vill arbeta med att hjälpa på något sätt ...tids nog. Det vill jag verkligen. Jag vet att det jag gör nu bara är tillfälligt. Det jag sysslar med nu ger inte mig eller andra ett skit egentligen. Tänk att känna att man har gjort något riktigt bra, hjälpt till, känna sig behövd, är inte det den bästa känslan? Känner inte alla så?

Tänk att arbeta med något sådant där man känner så var dag. Det har jag aldrig gjort. Jag skulle aldrig kunna fastna på ett kontor med pappershögar och datorer på heltid. Jag skulle aldrig gå med på att sitta i en telefon dagarna i ända hela livet. Jag skulle inte vilja använda min kropp och hjärna till att blippa varor i affären eller vika kläder i butiker tills jag pensioneras. Såklart måste någon göra detta också, såklart tycker vissa om sådant.

Det jag menar är att alla är olika såklart men jag kan inte riktigt förstå dem som nöjer sig med det där livet som är äta, jobba, sova. För jobben som är ovannämnda ger inte mig ett skit. Jag har gjort sådant och en hel del annat liknande och inte känt att jag varken hjälper andra eller mig själv. Det gynnar liksom ingen. Så ..hur kan andra känna tvärtom? Ska du göra såhär dag in och dag ut i resten av ditt liv? Ger det dig tillfrredställelse? Skönt om det är så men var fjärde är tydligen missnöjd med sitt jobb så vad gör de där? Lev lite för detta är det enda liv du har.

Det finns en sådan stor värld därute och folk är antingen lata eller fega för att ge sig ut och prova på sådant de drömt om. Hur många gånger har man inte hört "åh vad jag önskar att jag gjorde det och det när jag var ung"......men varför gjorde du inte det då? Om du nu hade möjligheten..

Vi är ett fritt land, vi är inte inlåsta eller fastkedjade. Vi kan inte bli tvingade till något men ändå så finns det så många som knappt har tagit ett enda steg utanför landet eller ens sin stad. En liten jävla skitbubbla.

Man bygger upp så mycket - relationer, vänskap, kärlek, hus och hem. Mycket kan gå bra men mycket kan rasera. Då står man där. Det blir ju inte alltid som man tänkt sig i slutändan. Ibland känns det som om folk har slutat bry sig. Jag är så trött på att lägga tid och energi på fel människor. Varför har jag gett någon så mycket av mig och mitt liv när de sedan sviker och försvinner? Jag förstår inte hur man orkar bygga upp något och sedan riva ner allt.

Nu vet jag vilka som ställer upp, hjälper och vill mitt bästa. De som vill satsa på vänskap och bygga vidare. Det är vi som kommer sitta gamla och grå senare i livet och snacka om våra "unga år". Nu har jag fina vänner med moral, de som vet vad som är rätt och fel. Folk som vågar säga sin mening oavsett. De är ärliga och helt fantastiska. Ni är guld värda. Jag vet att jag alltid har er och att svek inte ens finns med på kartan för ni har visat var ni står. Underbart!

Gott och blandat inlägg detta. I helgen är det inflyttningsfest (igen) haha och söndag äre dans som vanligt. ÄLSKAR att jag och D har våra fasta tider där nu i typ 15 veckor. Själva skulle det inte gått men tillsammans så går det utmärkt. Loveit! Efteråt blire kalas och sådant gött.

"Den här staden är död, låt oss måla den röd
Låt oss måla den blå. Vi är bättre än grå."